En övergående fas

Jag vet inte hur ni fungerar, men för mig är det så att om någon vars regelbundet uppdaterade blogg helt plötsligt slutar skriva (speciellt om det är en person som mår dåligt), så blir jag orolig. Om någon där ute har varit orolig för mig så ber jag om ursäkt.

Letargin tog ett väldigt fast grepp kring mig och jag kunde inte ta mig ur det. Det är inte så att jag har mått speciellt dåligt, jag har bara varit väldigt, väldigt passiv. Sängen har varit min boplats och jag har inte gjort något annat än att ligga i den. Och ett par gånger om dagen gå ut för att röka - vilket är ovanligt för mig som annars röker ett paket om dagen. Ingen mat, bara lite vatten och så tillbaka till sängen.

Bloggen kommer att återvända, men inte än på några dagar. Jag ville bara säga att jag lever, mår okej och detta är något övergående.

Läs även andra bloggares åsikter om letargi, depression, oro, blogg

Mitt hår och mina drömmar

Mitt hår har en historia. Den är lång, krånglig och motsägelsefull. Men jag har sällan kunnat låta bli att alterera mitt hår; det har alltid varit färg eller frisyr som måste ändras. Någon gång under sommaren 2007 rakade jag av det. Allting, förutom 3 mm stubb. Och sedan dess har jag låtit det växa. Visst, jag har klippt lite toppar, till och med klippt upp det i nacken en gång och jämnat till det. Jag har blekt från min naturliga råttfärgade ton till så blont att det nästan var vitt och sedan blev det svart igen - den färg som jag oftast har.

Nu är håret mestadels svart, fast rött in vid rötterna (samt lite utväxt) och når mig till axlarna. Det är ganska fantastiskt. Inte ens när jag var liten hade jag långt hår (för det innebar att mamma måste borsta det, och det gjorde så fruktansvärt ont). En gång tidigare har mitt hår varit i den här längden, och det var troligtvis år 2004 och det varade inte i mer än några månader. Hur jag har lyckats spara det till denna längd är en gåta. Kanske är det för att jag har struntat i att det är totalt slitet och borde klippas minst fem cm för att jag efter att jag började låta det växa längtade så till den dag då jag kunde sätta upp det. Nu kan jag det. Allting, om jag vill. Till och med luggen som jag i ren dårskap klippte förra sommaren (jag skall inte ha lugg, men jag lär mig tydligen aldrig).

Jag gillar att ha (för mig) långt hår. Jag gillar att kunna slänga upp det i en knut och inte behöva peta med spretande hårstrån. Jag gillar att jag kan bära hatt, vilket jag inte kan om inte håret sticker fram under, för utan synligt hår ser jag ut som en 14-årig pojke. Inget fel i det, men det är inte min stil.

Därför är jag nu något oroad när jag fyra nätter i rad har drömt om mitt hår.
Natt 1 handlade det om att jag hade blond chelseacut, såg mig själv och i drömmen tänkte: "Jaha, jag har klippt av mig håret igen".
Natt 2 var jag ute med vänner, såg mig själv i en spegel och insåg att jag hade mohawk.
Natt 3 satt jag i frisörstolen (något som jag för övrigt hatar, för jag gillar inte när människor rör vid mig) och sade åt frisören (som spelades av Emily Dickinson) att jag ville inte klippa mig, men hon insisterade så hårt att jag gick med på det. Jag bara såg hur allt mitt långa hår föll i tussar på golvet, resultatet såg jag aldrig.
Nu senast inatt drömde jag att jag kom hem till min lya, tog av mig hatten som jag bar på huvudet och med den följde håret - som om det hade varit en peruk fastsatt i hatten. Och i drömmen var det helt normalt.

Ingen dröm har varit en mardröm, ingen dröm har fått mig att vakna i panik. Men jag gillar inte att mina drömmars fokus så intensivt läggs på mitt hår. Det känns som om det måste betyda något. Med vad? Förändring kanske?

Läs även andra bloggares åsikter om drömmar, hår, drömtolkning, betydelse, frisyr, förändring

Beslut

Igår var slappar- och ätardag. Inte passivitet och hetsätning, utan inplanerat slötittande på serier och ätandes vad jag än ville. Det är faktiskt en skillnad. En enorm skillnad, fast den tycks så liten. Det handlar om beslut. Att vara passiv och vräka i sig mat är att tappa kontrollen. Att ligga på soffan hela dagen och äta munkar är att vara i kontroll - för jag har ju beslutat att det skall vara så.

Det är som de dagar när jag inte kan bestämma mig för om jag skall ta en promenad eller ej. Jag velar fram och tillbaka, får ångest och allt blir tok. Men bestämmer jag mig för att gå (eller inte gå), då är beslutet taget. Inget mer velande, ingen mer ångest.

Så jag har inte dåligt samvete över allt som kom in i min mun igår. Jo lite, men det är bara för att jag är en bulimisk mupp. Men jag har ju bestämt: På lördagar får jag äta vad jag vill. Och då gör jag det utan dåligt samvete. Och det var väldigt trevligt.

Idag är det städdag som gäller. Vi får se hur det går med det. Beslutet att städa är taget, men besluten måste också vara rimliga, så jag har bestämt mig för att plockan undan all skit som står och skräpar överallt (främst vardagsrummet), och diska. Resten får vi se hur det går med.

Läs även andra bloggares åsikter om beslut, beslutsfattande, ångest, mat, städning

Blonde (inte riktigt en recension, men åsikter likväl)

Blonde. Joyce Carol Oates. Klassiker.

Det är andra gången jag läser den. Och den är underbart fascinerande. Likt malen mot den öppna lågan dras jag mot destruktivitetens och undergångens ljus. Men så kommer tvivlen...

Det är ingen biografi, jag vet. Men jag gillar inte det jag läser. Ogillar att Marilyn Monroe utmålas som något som för alltid är ett barn. Någon som alltid måste tas om hand. Någon som alltid böjer sig för mäns vilja. Någon som alltid, alltid, alltid är ett offer. I denna roman får hon inte ens dö för egen hand.

Det är förnedrande. Det är fruktansvärt förnedrande. Att utmåla en kvinna på detta vis, en kvinna som dessutom möjligtvis hade borderline är att bekräfta stereotyper och bekräfta den skimrande legenden som säger att Norma Jean Baker aldrig tog ett eget beslut i hela hennes liv. To victimize: att göra någon till offer. Det är vad Blonde gör. Kanske är det meningen. Men det är ändå förnedrande. Synd och skam på en så välskriven bok...

Läs även andra bloggares åsikter om blonde, joyce carol oates, roman, offergörande, förnedring

Töcken

Låt min beslöjade blick bli klar
Slöjan bör lyftas
måste lyftas
Ett liv nästan blind är ett liv
utan syn
Självklart, kan tyckas
men ändock så svårt
Att famla, ramla i mörkret
där allt är bara suddiga konturer
Människor älskade - endast töcken
Klarhet i ett ögonblick
och sedan borta
Farväl

Läs även andra bloggares åsikter om poesi, klarhet, töcken, se klart, mörker

Aktiv, aktiv, aktiv?

Jag struntade i att gå till terapin idag. Istället sov jag till 11, drog mig ur sängen vid 12 och lyckades på något sätt få i mig kaffet vid halv 1. Mina planer för dagen innehåller så intressanta saker som att titta på The Mentalist och dagdrömma.

Letargisk? Inte jag inte! Jag gör ju något! Aktiv, det är vad jag är! Aktiv nog för att min hjärna inte skall börja sväva iväg och tänka på de där sakerna som inte får tänkas på. Ni vet: knivar, blod, tabletter och död.

Oh boy, jag känner upphetsningen komma! Mitt liv är så underbart och spännande och roligt! (Jag tror faktiskt att jag kräktes lite i min mun när jag skrev den sista meningen.)

Nej, jag tänker inte gå på promenad idag. Jag vill inte tänka på det faktum att det finns en värld utanför. Jag orkar inte med den.
Jag tänker inte försöka förstå något jag skulle kunna läsa. Jag orkar inte med att gråta för att jag inte förstår det som står där svart på vitt i en bok jag redan har läst och förstått.
Jag tänker inte försöka lugna ner den irritation som bubblar i mig likt magsyra mot ett magsår. Det enda sättet jag hanterar den på är att stänga i den. Lockande, men inte konstruktivt.

Så FUCK YOU till världen. Nu skall jag krypa ner under täcket igen.

Läs även andra bloggares åsikter om terapi, värld, irritation, vara aktiv

Göra val, välja eller inte orka bry sig?

Jag hade lite för mycket tankar i hjärnan igår för att kunna skriva något alls. Istället satt jag och stirrade rakt fram och kunde inte bestämma mig för något. Skulle jag dyka ner i mitt stora kasse av rentvättade kläder och försöka hitta ett par matchande strumpor eller är det okej att använda samma strumpor två dagar i rad? Var det lämpligt att använda mina svarta jeans, trots att det finns en liten fläck av avokado på höger lår? Skall jag gå på promenad, trots att det är 5 minusgrader och blåser ute? Skall jag sätta på datorn eller skall jag låta bli? Allting blev till stora frågor, för att jag inte orkade tänka på de stora frågor som jag egentligen hade i skallen.

Att läsa bloggar var inte att tänka på igår, för då kanske fler frågor hade ploppat upp i mitt huvud. Men lustigt är det att jag idag (när min hjärna klarnat något) hittade ett inlägg hos Trollhare om just att göra val, samt en länk till en relativt intressant artikel. Det handlar om att göra val. Kvinnan i artikeln har svårt för att bestämma sig för något alls - på en daglig basis. Jag kan tro mig förstå hur hon känner sig, för jag lider av det syndromet när jag är i min depressiva fas. Eller om ångesten är för stark. Cirkeln sluts lite för ofta: ångesten gör det svårt för mig att välja (omöjligt, nästintill) och det ger mig ångest.

Trollhare skriver tips om hur en skall göra för att lättare kunna ta ställning och faktiskt veta vad en vill. Att planera i förväg kan vara nödvändigt. Men också livsfarligt för någon som jag. För skulle planen visa sig vara felaktig, eller något sker för att den skall ändras: då sitter jag i skiten. Och vet varken ut eller in. Och en kan aldrig planera för alla eventualiteter - försöker en skulle hela ens liv gå åt till planering och en skulle inte få något gjort. Jag är nära den platsen, men inte riktigt där. Och jag försöker streta emot. Jag vill inte hamna i ett liv som består av mer planerande än det som jag nu ägnar mig åt.

Intressant är också att Trollhare tar upp det jag aldrig har förstått: att låta stora beslut få ta tid. Att fundera över dem en längre tid, för att tänka igenom dem ordentligt. Ju mer tid jag har, desto större chans att jag inte bestämmer mig. För det blir för många "tänk om" och "varför". Beslut skall fattas snabbt och med en magkänsla jag inte förstår. Som att plugga på universitetet. Eller vad jag skulle plugga.

När jag satt och skulle göra ansökningarna för första gången sade jag "historielärare låter bra, det satsar jag på". Att hoppa av lärarlinjen var ett beslut som togs en onsdag i november om jag inte missminner mig. För att jag hade tråkigt. Att inte avsluta min C-uppsats i historia, och istället jobba lite extra var också ett sådant beslut. Eller mitt beslut att börja läsa sociologi. Eller att sluta jobba, för att jag inte orkade med skiten längre. Eller att göra slut med pojkvännen. Etc., etc.

Visst händer det att jag grubblar över saker och ting, men besluten fattas inom sekundrar. För att det känns bäst så... Jag funderar inte ut lösningar på mina problem, jag bara funderar över problemen. Velar fram och tillbaka, hit och dit - kan inte bestämma mig. Men beslutet tas när jag inte längre orkar tänka på saken, inte för när jag har kommit fram till en lösning. Jag är fast i mig själv. Igen. Skit också.

Läs även andra bloggares åsikter om ångest, beslut, beslutsfattande, planering, impulsivitet

Uppåt

Jag tror att depressionen har börjat lyfta. Fast det känns så fel att kalla det depression. Depression är något en har i mer än två veckor, för mig är det tillstånd som vara i några dagar. Depressiva faser är väl ett mer korrekt uttryck. Oavsett vilket - jag är nu på väg upp ur det mörka hålet. Jag sover mer (åter på väg mot hypersomni antar jag), jag tog en promenad igår trots att jag hade bestämt mig för att jag inte orkade och jag läste flera kapitel i Blonde.

Lite mer ork. Lite mer tankekraft. Lite mer självvärde. Det är tre millimeter mellan mig och avgrundens kant, men jag är åtminstone på rätt sida. Å andra sidan känner jag mindre.

Jag vet att för många är depressionen som ett grått täcke som sveper in alla känslor och gör att en inte riktigt känner något alls. Så är det inte för mig. Mina depressiva faser är tårar, kraftfull orkeslöshet, och en ständig klump i mitt bröst som jag tror kallas sorg.

Nu i den uppstigande fasen har sorgen försvunnit och ilskan kommit. Jag läser tidningen och får vredesutbrott över Adriana Leander. Att saker blir ett snäpp bättre betyder inte att de blir bra. Precis som att världen inte blir lugn och underskön för att Obama blev USA:s president. Men folk... De tackar och bockar och tar emot. Jublar över pyrrhus-segrar.

Men snart kommer ilskan att gå över. Och avtrubbningen kommer att dölja 98% av alla mina känslor. De kommer bara att komma ut i ångestanfall och kortvariga (irrationella) ilskeutbrott. Jag kommer att bli mig själv igen. Till jag av någon anledning dalar nedåt och depressionen återkommer. Life is a wheel of fortune, they say... Men här finns det bara svart eller grått.

Läs även andra bloggares åsikter om depression, depressivitet, borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning, känslor

Raderande av inlägg? I don't think so...

Jag har en regel: Efter att jag har postat ett inlägg på min blogg får jag inte radera det. Regeln finns där för att jag
1) skall tänka mig för innan jag skriver,
2) stå för vad jag skriver, och
3) ärligt berätta om mitt liv.

Det är inte ofta jag får lust att bryta den regeln. Förra gången var efter det att jag hade postat inlägget om mitt senaste självmordsförsök. Jag var mest rädd för att människor skulle feltolka det och tro att jag var ute efter sympati.

Men nu har jag en jävla lust att radera det senaste inlägget. Jag gav mig på något så förmätet som att recensera en klassiker! Recensionen skrevs i någon form av benzo-beslöjad utmattning klockan halv fyra inatt. (Trots mitt något dimmiga tillstånd kände jag mig ändå lite som Lizzie i Prozac Nation...) Min kopia av Glaskupan har legat i min mossgröna soffa i nästan en vecka, och av och till har jag funderat över vad jag faktiskt tycker om den här boken. Första gången jag läste den var jag 16 år och brydde mig inte ett skit om orden i den. Andra gången var jag 24 år och älskade den. Tredje gången var nu för ett par veckor sedan (eller är det en månad sedan? mitt tidsminne är icke-existerande) och på något sätt var det så passande att läsa den just nu, när min depression har pekat på mig med sitt mörka finger.

Men recensioner är så oerhört knepiga för mig. Då måste jag ju ha en åsikt. Och inte bara det, jag måste visa skäl till varför jag har den åsikten? Jag måste förstå, tolka och hantera. Men hur förklarar en den känsla som ord kan kasta in i ens bröst för någon annan?

Det är okej att recensera böcker som andra inte har läst. Eller som bara några få har läst. Eller som är vetenskapliga. För då kan en se bortom boken och (positivt eller negativt) kritisera vetenskapen bakom. Men en klassiker? En som många, många har läst... En som har berört andra. Vad har jag att lägga till den samling av recensioner och åsikter som redan finns?

Jag överförde recensionen från min tillknycklade anteckningsbok först till ett word-dokument och sedan till bloggen. Jag väntade två och en halv minut och postade sedan den. Och tre sekunder senare var jag såhär nära att radera inlägget (*visar ca tre millimeter mellan höger tumme och pekfinger*).

Jag är inte rädd för att andra inte skall hålla med mig. Jag är rädd för att min recension skall vara intetsägande. För vad är det egentligen som gör en bra recension? Jag vet faktiskt inte.

Men skitsamma. Jag får leva med min ångest över att vara intetsägande. Jag måste leva med min ångest över att vara intetsägande. Jag måste stå ut.

Läs även andra bloggares åsikter om ångest, recension, blogg, intetsägande

Recension: Glaskupan

Det är sommar i New York när den 19-åriga Ester Greenwood anländer. Hon har vunnit en novelltävling och har som pris fått en månads jobb på en stor damtidning i staden. Men detta spännande uppdrag lämnar henne i det närmaste oberörd. Ester vet att hon borde vara tacksam eller i alla fall upprymd om de andra flickorna (detta är ju trots allt ett ”tillfälle”), men hon känner ingenting. Trots fester, drinkar, män och en helt ny värld att uppleva känner Ester inga lockelser, ingen glädje, ingen förtjusning. Senare skall hon komma att beskriva det som en form av ond dröm: ”För den som sitter i glaskupan, tom och stel som ett dött spädbarn, är världen själv den onda drömmen.”

Men det är senare. Just nu verkar världen omkring henne leva sitt eget liv, utan att hon förmår vara delaktig i den. ”Jag kände mig mycket lugn och mycket tom, så som ögat i en virvelstorm måste känna sig, när det långsamt rör sig framåt mitt i det omgivande tumultet.” är Esters ord. Ingenting tycks påverka henne och ingenting påverkas av henne. Allt existerar oberoende av hennes existens.

”Det hade blivit svårare och svårare för mig att besluta någonting under de sista dagarna. Och när jag tillslut verkligen beslöt mig för att göra någonting, som till exempel att packa resväskan, drog jag bara fram alla min solkiga, dyra kläder ur byrån och garderoben och strödde ut dem på stolarna och på sängen och golvet och så blev jag sittande, fullständigt perplex. Det verkade som om de hade en egen separat tjurskallig identitet som vägrade att bli tvättad och hopvikt och packad.”

Depressionen är ett faktum.
Depressionen är Esters förlamning. Den är hennes obeslutsamhet. Den är hennes ständiga tankar på döden (de skulle avrätta makarna Rosenberg det året). Den var hennes avtrubbade känslor, hennes öga i virvelstormen.

När Ester återvänder till hemstaden Boston och inser att hon har nekats plats på en författarkurs går allt sämre. Esters tankar på framtiden blir alltmer desperata och fragmenterade allt eftersom hon inser att hon inte kommer att orka något. Tillslut väljer Ester den svåraste vägen som går att välja: självmord.

Hon misslyckas att dö och skickas till en privat mentalinstitution där hon med hjälp av elchocksbehandling sakta tillfrisknar. Att hon skall bli bättre och överleva detta nämns i förbigående redan i början. Redan på sidan nio avslöjas att boken är skriven av någon som har varit sjuk, men blivit bättre (”När jag blev bra igen…”). Hon avslöjar också att hon i framtiden får en dotter, trots att hon i boken motsätter sig både äktenskap och de flesta män. Ändå sitter jag som på nålar när Ester lämnar sitt hem med femtio sömntabletter, trots att bokens resterande sidantal visar att det finns mycket kvar att säga om huvudpersonen. Sorgligt är dock att tänka på att författaren till denna roman à clef tog sitt eget liv strax efter Glaskupans utgivning. Hoppet finns därmed inte längre i författaren, men det vilar genom hela romanen. Glaskupan är inte en bok som kastar sig över dig och skriker ”RÄDDA MIG!”. Det är en bok som försöker förklara hur livet kan se ut när döden är ständigt närvarande. För det är ett liv, men ett reducerat liv; dränkt i depressionens grå ocean. Med ord som rinner fram likt tårar är detta en bok byggd på ett uppehåll i livet, som om livets telefonväxel sagt ”var god dröj”.

Det sägs att anledningen till att Plath publicerade Glaskupan under pseudonym egentligen inte var för att hon ville skydda de tunt beslöjade karaktärerna och deras motsvarande riktiga människor, utan för att Plath var osäker på verkets litterära kvalité. Och jag förstår henne. Inte för att jag håller med om hennes rädsla; absolut inte! Utan för att det alltid är svårt att publicera något nytt. Visst har det skrivits om deprimerade kvinnor tidigare, både av kvinnorna själva och av andra. Men Glaskupan tar en in i en ung kvinnas psyke och låter läsaren följa dess kastande vindlingar på ett sätt som aldrig underlåter att få läsaren att förstå att detta är ett riktigt liv!

Språket är lågmält, nästan viskande. Orden kommer smygande mot dig utan förvarning. Uppmärksamheten måste vara på helspänn för att inte missa de små, små tecknen som alla leder till det stora fallet ner i avgrunden. (Pappans alltför tidiga död, de stora krav som Ester ställer på sig själv att vara den duktiga flickan, oron inför framtiden, etc…) Din egen hjärna måste vara tyst för att kunna ta in den fulla omfattningen av det som sker: Att en person väljer att avsluta sitt liv. Räddningen, återhämtningen är bara det sista steget i en tusenmilavandring.

När Ester släpps ut i världen igen, är hon då frisk? Eller är symtomen bara borta? Vad är skillnaden? Glaskupan är full av svar för den som vill förstå lidande och sjukdom. Men den ger ingen riktning för den som vill förstå friskhet. Kanske är det något så självklart att det inte skall behöva förklaras?

Esters vandring i livet går vidare, det kan vi anta när boken är slut. Det finns ingen anledning att tro att detta var något annat än en omväg i livet som sedan ledde tillbaka till det som var. Oftast är livet inte så enkelt. Men Sylvia Plath’s mjuka ord om hopp är befriande. Jag tänder gärna ett ljus för henne ikväll.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sylvia plath, the bell jar, glaskupan, recension

Roll the dice

Ett av mina stora ångestmoln är slumpen. Ni vet, den som kommer utan förvarning och förändrar saker utan någon närmare förklaring. Jag, som det kontrollfreak (och nu menar jag verkligen freak) jag är, har oerhört svårt att hantera det plötsligt inträffade. Men jag borde öva upp min slump-förmåga, go with the flow och allt vad det nu heter. Släppa lite på kontrollen helt enkelt. Hur jag skall gå tillväga vet jag inte riktigt.

Det finns en bok vid titeln The Dice Man (författare: Luke Rhinehart). Det är en klassiker som det var längesedan jag läste, men konceptet lyder ungefär: Låt slumpen (tärningen) styra ditt liv. För varje situation väljs sex alternativ ut, ett för varje nummer på tärningen. Roll the dice, och se vad som kommer att ske härnäst i ditt liv.

Nu tror jag inte att det är lösningen på mina problem. Men det är ett intressant experiment att tänka på, eftersom för mig skulle detta vara min största skräck: Att låta slumpen styra mitt liv.

Läs även andra bloggares åsikter om slumpen, kontroll, the dice man, luke rhinehart, tärningsspelaren, kontrollfreak

Finns det en förändring?

Jag vet inte hur många cigaretter jag har rökt idag. Vet inte hur många gånger jag har suttit på min stol på den pyttelilla balkongen och känt röken dras ner i mina lungor. Rökning är ett onödigt nöje, men så fruktansvärt underbart.

Jag har sett ljuset spela över de lövtomma björkarna; från klargult till guld till nästan koppar nu när solen är på väg nedåt. Jag längtar efter mörkret. Jag har aldrig varit mörkrädd, för det finns ingenting att vara rädd för med mörkret. Det må dölja farligheter, men det döljer också mig.
Snälla, låt mig försvinna...

Jag har funderat över mitt liv och undrat om det någonsin hade kunnat bli annorlunda. Vilka val hade jag velat ändra om jag hade kunnat? Jag vet faktiskt inte. För jag vet inte vilka val som egentligen har spelat någon roll. När gick det egentligen snett? Var det när jag var liten bebis, så liten att jag knappt var medveten om omvärlden? Eller var det senare? Hur, var och varför?

(Nej, det är ingen mening med att gräva ner sig i saker och ting. Men det är nog naturligt att fundera över tillståndets början.)

Men nu, när ljuset tystnar till mörker och jag röker en cigarett till, frågar jag mig själv: Vad kan jag göra annorlunda?

Läs även andra bloggares åsikter om borderline, föreändring, ljus, mörker, början

Inlägget som uteblev

Klockan fyra inatt gjorde jag ett videoinlägg om hur jag hatar att inte kunna sova. Om hur jag avskyr att jag alltid väldigt snabbt vänjer mig vid sömnpiller och lugnande, så att dess effekt avtar. Om hur jag inte förstår människor som bara kan lägga sig ner och sova. En del jag känner går och lägger sig och somnar inom en halvtimme, varje kväll! Jag har aldrig någonsin kunnat somna så snabbt utan mediciner!
Jag var arg och ledsen, och spydde galla över att jag inte förstår hur vanliga människor fungerar.

Och när jag skulle föra över inlägget till datorn nu efter att jag har vaknat (efter att ha sovit sammanlagt två timmat) råkade jag radera det. Vilket är lite synd, för annars hade ni fått se den osminkade sanningen - jag, liggande i min säng, utan minsta försök till att se hyfsad ut och så trött att jag önskade mig falla ner död. Men så går det när jag försöker använda mig av tekniken när jag är trött.

Läs även andra bloggares åsikter om sömnproblem, sömnsvårigheter, trötthet, teknik, videoblogg

Vem sjutton sade att rutiner är bra?

Rutiner, rutiner, rutiner. Psykiatrin har inpräntat så hårt i mig att det är just det jag behöver - rutiner som skapar stabilitet och trygghet. Inatt när jag vaknade strax efter två och inte kunde somna om låg jag och tänkte just på rutiner. Och kom fram till att psykiatrin snackar skit.

För jag har rutiner. Jag dricker mitt kaffe på morgonen, läser Göteborgs-Posten och kanske någon annan nättidning, sväljer mina Voxra och tar en cigg. Jag försöker gå upp samma tid varje dag (förutom när jag skall till psykologen, då går jag upp en timme tidigare) och gå och lägga mig vid samma tid. Jag äter min mat på bestämda tidpunkter, jag tvättar mitt hår på samma dag varje vecka. And so on and so forth...

Problemet är ju att jag har för många och för hårda rutiner. De är rigida och faller jag utanför dem är det (i min hjärna) ett misslyckande. Och då svänger jag åt andra hållet istället. Jag behöver inte fler rutiner. Jag behöver lära mig att det går att leva utan dem, och ändå inte krascha.

Nästa psykpersonal som säger åt mig att jag behöver rutiner kommer att få en spark i ändan. Eller åtminstone en lista på mina rutiner upptryckt i ansiktet.

Läs även andra bloggares åsikter om rutiner, trygghet, stabilitet, svartvitt tänkande, borderline, nya vanor

Tjolahopp, tjolahej - när är det dags att gå och lägga sig?

Idag har jag gjort följande (ej i tidsordning)

Spelat 117 partier Röj på nybörjarnivå
Spelat 54 partier Röj på medelnivån
Pratat med min psykolog om hans semester (han skall resa till Spanien)
Tittat på min hög med ren tvätt och inte orkat lägga in den i garderoben
Blivit irriterad på Frugan för att hon inte kan släppa saker
Ätit en muffin
Druckit två koppar kaffe
Rökt mindre än 10 cigg (vilket är väldigt lite för att vara jag)
Stirrat rakt in i väggen eller upp i taket

Mitt liv är så fruktansvärt spännande!

Läs även andra bloggares åsikter om passivitet, tråkigt liv, depression

Inga mål, inga drömmar, inga lockelser

Ibland tror jag att mitt liv skulle bli lite lättare att bära om jag hade något att sträva efter. Ett mål, en dröm, något att uppnå. Men jag har inga mål förutom att ta mig igenom dagen utan att ta livet av mig, inga drömmar som inkluderar mig själv, och det finns absolut inget som jag vill uppnå. Allt som jag förut har tänkt: Skriva en bok, resa till Tibet, lära mig spanska - allt känns bara meningslöst.

Jag känner inte att jag vill ha vänner eller en pojkvän, jag vill inte vara social och träffa nya människor. Jag har ingen lust att uppleva konst eller arbeta med något som intresserar mig - för inget intresserar mig längre. Barn har jag aldrig velat ha (avskyr dem, faktiskt) och inredning är absolut inte min grej.

Ibland kan jag tänka att det vore trevligt att läsa en bok. Men även det (som förut var mitt största intresse) känns allt mer meningslöst.

Därför intar jag horisontell ställning i soffan och drar lapptäcket över huvudet för att stänga ute ljuset och världen. Det finns absolut inget som lockar.

Läs även andra bloggares åsikter om drömmar, mål, strävanden, lockelser, depression, passivitet

Fuck you, Hans Holmberg!

I Göteborg med omnejd fanns det förut tre psykakuter: Östra sjukhusets, Sahlgrenskas och Mölndals sjukhusets. Nyligen stängdes den sistnämnda ner, och kvar fanns två. Östras psykakut är dock endast öppen på dagtid. Nu funderas det på att stänga ner även Sahlgrenskas. Tillfälligt, säger de ansvariga. Kanske för alltid, säger andra. Oavsett vilket är det ganska troligt att under sommarsemestern kommer endast Östras psykakut att vara öppen.

Så vad fint! Samla alla psykfall på ett ställe, så går det säkert mycket bättre för alla inblandade! Minska på psykvården, förläng väntetiderna och gör att så många som möjligt drar sig för att söka vård! Det kommer säkert att vara välgörande för alla som sitter hemma och tänker på att skada sig själv eller någon annan. Det kommer säkert att vara underbart för alla som lider av social fobi att klämmas samman i ett sammelsurium av människor med diverse problematik.

Som läget är nu har Östras psykakut alltid varit relativt lugn och haft relativt korta väntetider. Sahlgrenskas å andra sidan, har varit ett helvete för dit förs bland annat de med missbruksproblematik och psykospatienterna. Sorry om jag låter nedlåtande, men jag har varit på Sahlgrenskas psykakut och jag har blivit påhoppad där. Vilket är det sista en vill när en själv sitter och gör allt för att försöka hålla sig själv samman.

Ja, jag är revirpissande. Men jag vill ha kvar min lugna psykakut. Där jag kan få gratis kaffe och personal som bryr sig om ifall en bryter samman. Där jag kan få sitta ifred på soffor och få träffa läkare som faktiskt lyssnar. Stänger de ner Sahlgrenskas psykakut kommer jag inte att vilja söka akut. Och då... ja, då vet jag inte vad som händer.

Läs mer här.

Läs även andra bloggares åsikter om psykiatri, psykakut, sammanslagning, göteborg, hans holmberg, minskad vård, utsatt patientgrupp, psykisk problematik

My isolation - now there's a sobering thought

Jag har ignorerat samtal och sms de senaste dagarna. Jag orkar helt enkelt inte ens försöka vara social. Trodde jag, tills en gammal polare som jag inte har sett på ett och ett halvt år utan förvarning ringde på dörren igår. Jag öppnade inte, låtsades att jag inte var hemma. Så ringde han, och jag fetljög och sade att jag inte var hemma. Men att vi kunde träffas i stan för en fika. Vilket vi också gjorde. Och jag satt en halv kväll och skrattade falska skratt. Och drack för mycket kaffe. Vilket resulterade i att jag inte somnade förrän framåt 4-snåret imorse.

Men kanske är det såhär jag skall göra? Sluta isolera mig och börja låtsas. Kanske jag tillslut börjar tro på mina egna lögner. Problemet är att jag redan har försökt göra så. Jag har försökt tills jag kraschade. Om och om igen har jag byggt upp murar av lögner och visat en helt annan sida än den jag faktiskt är. Det var så jag tog mig igenom mina tonår. Det var så jag tog mig igenom två år av folkhögskola. Det var så jag tog mig igenom en kandidatexamen från universitetet.

Så nej. Jag skall fortsätta vara ärlig och erkänna att jag mår pissdåligt.

Läs även andra bloggares åsikter om isolering, falskhet, lögner, ärlighet, murar

Sluta med din medicin - det gör vårdföretagen gladare!

Tänk dig att bli uppringd av din vårdcentral och bli ombedd att sluta med din medicin, för att vårdcentralen måste spara pengar. Tänk dig att representanten för vårdcentralen säger saker i stil som "om du inte slutar med medicinen måste vi dra ner på andra delar av vår verksamhet, som röntgen och blodprov som andra människor behöver" och skuldbelägger dig för att du äter en så dyr medicin.

Det har faktiskt hänt. Noltorps vårdcentral i Alingsås, som drivs av det privata vårdföretaget Carema, gjorde just detta. De hade ett stort underskott varje månad, och var därför tvungna att spara pengar. detta gjordes genom att ringa upp patienter och be dem sluta med sin medicin eller byta till ett billigare alternativ. Bland annat bad de Sara Andersson att överväga att sluta med B12-tabletter, "eftersom värdena såg bra ut". Att värden skall se bra ut när en går på medicin är tydligen en annan fråga. Att Andersson tidigare har försökt med billigare alternativ och de inte har fungerat spelar tydligen ingen roll.

Som jag har förstått det kan B12-brist leda till trötthet, svaghet, yrsel, försämrad känsel, nedsatt vibrationssinne, stickningar, pirrningar framför allt i händer och fötter, svårigheter med gång och balans, psykiska symptom, som försämrat minne, depression och demens.*
Vilket inte aaaaaallls är allvarliga symtom (*stark ironi*).

Personligen tycker jag det är fruktansvärt. En vårdinrättnings besparingskrav skall inte drabba patienterna. Det är illa nog när patienter själva får betala mellanskillnaden mellan det billigare medicinalternativet och det dyrare, för att det dyrare är det som patienten själv upplever fungerar bäst. Men sådant går att lösa. Det går att gnälla på läkare och säga åt dem att skriva i rutan på receptblanketten som säger "får ej bytas ut". Men att bli ombedd att sluta med medicin på grund av sparkrav är motbjudande.

Men kanske är det sådant vi får stå ut med i framtiden när vårdens säljs ut och privatiseras? Ett företag är ett företag, och ett sådant skall gå med vinst. Eller iallafall inte ha ett underskott. Och att det drabbar konsumenten - ja, då får de väl helt enkelt byta vårdinrättning (som om det vore så lätt alla gånger).

Läs mer här.

*Källan är en sida hos netdoktor.se

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om privatisering av vården, medicin, vårdinrättningar, billigare vård, sparkrav, patienträtt

Är alla människor verkligen lika?

Är det någon annan är jag som har sett Rus-riks TV-reklam? Jag har sett den några gånger nu och reagerat flera gånger. Dels reagerar jag på slutet, där ett barn och en vuxen spelar piano tillsammans. Jag förstår inte vad det har med reklamen att göra. Men det är en småsak i jämförelse med vad reklamen egentligen säger.

För vad den säger är (inte exakt citat, men nästan):
I varje klass finns det två flickor som skär sig. En har ätstörningar.

För det första: Var finns pojkarna i det hela? Och är självskärande och ätstörningar de enda psykiska problemen bland ungdomar som är värda att ta upp? På deras hemsida kan en läsa följande:

RUS arbetar aktivt för att bekämpa fördomar och negativa attityder som råder mot psykiskt sjuka som är vår målgrupp. Vi vill avdramatisera begreppen ”psykiskt sjuk” och livskris. Dessa ämnen är idag tabubelagda för många.

Men om begreppen skall avdramatiseras är det väl inte bra att dramatisera ätstörningar och självskadebeteende? Det är väl inte alls bra att bara peka på att det finns vissa problem, glömma andra och sedan lämna frågan hängande i luften.

En kan också läsa på hemsidan:

Det är viktigt att inskärpa att psykisk ohälsa inte är något att skämmas över. Inte heller är det en livstidsdom som många tror. Med rätt stöd och hjälp går det att återhämta sig från svåra psykiska besvär. Viktigt är också att hålla i minnet att det inte finns några kvalitativa skillnader mellan psykisk sjuka och psykiskt friska. Alla människor fungerar psykiskt och socialt på ungefär samma sätt.

Jag tror jag förstår vad de vill säga. Att psykiskt sjuka och psykiskt friska inte är så skilda från varandra. Men att säga att alla människor fungerar på ungefär samma sätt är att dra alla över en kant. Psyk från psykbryt.com skrev för inte så längesedan ett väldigt bra inlägg om problemen med att utgå från att alla människor har samma behov och fungerar på samma sätt.

Självklart är frågan problematisk. För i grund och botten handlar det om hur en ser på psykisk ohälsa och skiljelinjen mellan friskt och sjukt. Men Rus-riks gör ungdomar med psykisk instabilitet en björntjänst när de går ut med en skrämselkampanj om flickors psykiska ohälsa. Som om bara flickor mår dåligt. Och som om ätstörningar och självskärande är de enda problemen. Det är en del av den sjukliga elitismen att bara vissa former av att må dåligt räknas.

Det krävs större nyanser än så för att en förändring skall komma till stånd. Mycket större nyanser!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om riksförbundet ungdomar för social hälsa, rus-riks, flickor, självskadebeteende, nyansering, psykisk ohälsa

Two things on my mind

Det finns två saker som upptar mitt tänkande just nu. Två saker som snurrar runt, runt, runt... Karusellen börjar bli tröttsamt, för jag får inte till stånd några lösningar, men kan heller inte släppa det och därför måste jag fortsätta runt, runt, runt. Jag börjar må smått illa.

1) Jag borde göra saker utan att tänka sönder dem innan.
Jag gör inte saker, jag skapar projekt. Jag lägger upp detaljerade planer för hur jag skall utverka mitt liv, och det är egentligen inte att leva alls. Det finns ingen spontanitet, bara regler för hur allt skall göras. Händer något utanför ramarna, så inträffar antingen kaos och ångest, eller...

2)Mitt svart/vita tänkande
Allt eller inget. På mitt kylskåp hänger sedan några dagar tillbaka en lista på exakt vad jag skall äta varje dag. Jag vet att om jag går utanför det kommer jag att börja hetsa. Det går inte för mig att skippa promenaderna en dag, för då återgår jag till att vara latmasken.

Det är inte underligt att jag går omkring med Stesolid-burken i väskan. Raserade planer blir till ångest. Tappad kontroll blir till ångest. Jag är ett kontrollfreak utan chans till ett liv där allting inte måste planeras. För när jag tappar kontrollen blir det svart eller vitt.

Så går det runt, runt, runt. Skit också.

Läs även andra bloggares åsikter om borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning, kontrollfreak, kontroll, svartvitt tänkande, projekt, spontanitet

Inte redo

Jag gömmer mig för ljuset
Under täcket finner jag frid;
omstoppad av osynliga händer kan mina hjärtslag sakta ner
Kurar samman i fosterställning
med en hand på mitt bröst
Jag vet att jag lever,
känner mina fingertoppar nudda mitt hjärtas båda kammare
Ett slag
Två slag
Tre...
Förstår du vad jag menar om jag säger:
"Detta är mitt liv"
?

Du ser en fästning i grå granit,
men jag ligger mjukt på marken
Här kan jag andas lugnt med mina tunna vingar
svepta kring min bleka kropp
På porten hänger skylten med röda bokstäver
"STÖR EJ"
Var vänlig respektera den!
Jag är inte redo att konfronteras med verkligheten
Dina försök att väcka mig ur min drömmande slummer
får mitt hjärta att rusa och en dag sluta slå
Det orkar inte länge till

Läs även andra bloggares åsikter om poesi, ensamhet, att vara själv, stör ej

En inte helt meningslös dag (trots dåligt väder)

Okej, så jag är inte världens bästa videobloggare. Det är mycket svårare för mig att uttrycka mig i tal än i skrift, så vi får se hur flitigt jag kommer att använda funktionen. Men nu vet jag iallafall hur jag skall göra. Jag har lärt mig något nytt. Det gör ju att den här dagen inte är totalt meningslös, även om det känns så.

Det blev ingen promenad idag. Jag skyller på vädret. Dimman/regnet gör inte så mycket, men den slaskiga snön stör desto mer! Jag kan inte promenera om jag hela tiden måste tänka efter var jag skall sätta fötterna för att inte halka. För mig är promenader ett sätt att försvinna in i min egen lilla värld, och det går liksom inte om en hela tiden blir störd av yttre omständigheter.

Men förhoppningsvis har snön smält bort till imorgon. Och då kanske jag gör ett nytt försök. Jag gick nästan hela vägen hem från psykologen igår, så det blev iallfall promenader två dagar på raken. Fast det sägs ju att det tar tre dagar att skaffa sig en vana. Well, well...

Läs även andra bloggares åsikter om videoblogg, promenad, snöslask, väder, vanor

Test 2 - Ett steg närmare?

Jag tror att jag har lyckats få det hela åt rätt håll. Nu återstår bara att försöka få ljudet och bilden synkad. Men so far so good...

Tack Carl N för hjälpen!

Läs även andra bloggares åsikter om videoblogg, tack, hjälp, tekniskt handikappad

Alla åsikter är faktiskt inte lika mycket värda

Psykiatern skriver ett utmärkt inlägg om Tom Cruise och scientologikyrkan. Läs, lyssna, titta - skratta och förfäras.

De är ju helt galna hela bunten. Och dessutom så otroligt säkra på att just de är världsbäst och alla andra bara dumma i huvudet!

Läs även andra bloggares åsikter om psykiatern, scientologi, tom cruise

Charlyene: Nu också med tal! (Ett litet test)

(Okej, jag vet att videon är åt fel håll, men jag har faktiskt ingen som helst kunskap om hur en fixar det. Så ni får vända på huvudet och stå ut.)

Läs även andra bloggares åsikter om video, videoblogg, test, sömnproblem

Hur en trasslar till en promenad, del III

Det finns ett problem för mig med fysisk aktivitet: Den skapar tomhetskänslor. Paradoxalt kan tyckas, men så är det. Om jag aktiverar mig kan det vara lindrande för stunden, men på kvällen, after all is said and done... Då sjunker jag nedåt i det bottenlösa hålet. Bättre då att göra ingenting, och slippa tänka på hur tomt och meningslöst mitt liv är. För det är i kontrasten som problemen uppstår. Gör jag ingenting finns det ingenting att jämföra med, och då ingen kontrast att slåss mot när mörkret faller.

Jag vet inte riktigt hur jag skall hantera detta. Å ena sidan vill jag komma igång med mina promenader igen. Å andra sidan vet jag att då kommer jag att få tampas med värre demoner än de jag har i "vanliga" fall.

Det är nu någon kommer att utbrista: "Du kan inte låta demonerna vinna!", men det är inte så enkelt som att bara slåss. Jag vet ju inte hur jag skall vinna. Jag har inga knep, inga sätt och inga verktyg. Och det går faktiskt inte att slåss om en inte vet hur en skall gå till väga. Det är dömt att misslyckas.

-----

I övrigt är det just nu strömavbrott hos mig och jag är bara sååå tacksam att jag har en laptop med fulladdat batteri. Iallafall något positivt i mitt liv.

Läs även andra bloggares åsikter om promenad, aktivitet, slåss mot demoner, verktyg, tomhet

Hur en trasslar till en promenad, del II

Jag lyckades faktiskt ta mig ut ur lyan och in i den stora världen. Med musiken på högsta volym och kepsen neddragen så långt det gick utan att helt skymma min sikt gick jag med beslutsamma steg ut genom ytterdörren. Jag hade hoppats på att det skulle kännas bättre bara jag kom över de första jobbiga stegen (som att klä på sig och sminka över mitt alltför fula ansikte) och ut i den friska luften. Men nej.

Första ångestattacken kom när jag skulle ta mig över vägen för att komma till mitt promenadstråk. Det finns inget övergångsställe i närheten, så en är tvungen att ta sig över en relativt väl trafikerad väg på egen hand. Och alla som råkar gå förbi stirrar alltid på en som om en vore galen. Idag var det en kvinna med hund som faktiskt stannade och stirrade på mig där jag stod på den lilla asfaltsupphöjningen som finns i mitten av vägen. Jag hade tagit mig halvvägs men var nu fast i mitten, och bilarna just kept on coming. Och jag kände mig så förbannat jävla dum där jag stod och väntade.

Andra ångestattacken var när jag insåg att det var vägarbete på en liten bro som jag skulle gå över, vilket tvingade mig att gå in i ett villaområde för att komma runt bron. Det funkar inte att tvinga mig att gå utanför min planerade rutt.

Ångestattack nummer tre kom när jag vid en liten park återigen stötte på ett vägarbete. Denna gång var det stora maskiner som grävde djupa hål i marken. Jag är lite rädd för sådana, jag vet liksom aldrig riktigt hur nära en kan gå dem utan att bli skadad. De är så oberäknerliga.

Ångestattack nummer fyra kom vid vägarbete nummer tre där de skulle byta asfalt. Exakt vad de höll på med vet jag inte, men de hade maskiner som lät så högt att de dränkte musiken i mina öron. Och jag gillar inte när världen tränger sig på.

Men sedan var jag helt plötsligt framme. 35 minuters promenad och jag hade överlevt. Kanske jag vågar mig ut imorgon igen. Får bara hoppas på att vägarbetena inte håller på i all evighet.

Läs även andra bloggares åsikter om promenad, ångest, aktivitet, vägarbete, den stora världen, störande moment

Hur en trasslar till en promenad

Igår kväll tog jag ett beslut. Det är något som sker ganska ofta, och ibland genomförs det, ibland inte. Beslutet denna kväll var att jag skall börja promenera. För helt ärligt: passivitet motarbetas med aktivitet. Och jag har inte tagit en promenad sedan... någon gång förra året.

Shit. Latmasken i mig har svällt och övertagit mig. Något måste göras. Det kan inte få fortsätta på detta vis. 30 minuter om dagen borde jag väl klara. Det borde vara enkelt. Men nej.

Jag sitter med kaffekoppen och darrar av ångest över att behöva gå utanför dörren. Det knyter sig i magen och min mun är torr. Uppenbarligen har jag låst in mig själv så väl i min fästning att varje steg utanför den blir till ett projekt. Ni vet, ett sådant som måste planeras och tänkas igenom och funderas över. För att inte tala om våndan som existerar, när det hade varit så mycket enklare att bara dra täcker över huvudet igen och tillbringa dagen i horisontellt läge.

Det är inte bara en promenad. Det handlar om hur jag skall handskas med mitt liv - en fråga som är långt större. Depressionen har tagit bort min vilja till förändring. Jag har mer och mer accepterat att det är såhär livet är; passivt, långsamt och otillräckligt. Jag har mer och mer accepterat att det är så jag är.

Och lilla, dumma jag klarar inte ens av att ta en promenad. För promenader är onödiga och jobbiga och säkerligen (efter en så lång tids stillasittande) fysiskt ansträngande. Det har till och med gått så långt att jag har funderat på att efter min promenad ge mig själv en belöning - åka in till stan och köpa mig en trevlig bok (som jag säkert inte kommer ha koncentration nog att läsa) - bara för att jag skall ha ett syfte med att gå utanför min dörr. Det är så patetiskt och förtar meningen med att promenera. Jag skall inte behöva göra något mer än så. Promenaden i sig skall vara nog.

Lilla, dumma Charlyene som inte ens klarar av de simplaste saker.
Lilla, dumma Charlyene som tror att hon har rätt till belöningar över något som är så självklart.
Lilla, dumma Charlyene som tror att hon har rätt att leva.

-----

Det är klart att jag vet att jag tänker fel. Men det förtar inte känslan av värdelöshet. Min hjärna säger en sak, och hjärtat håller inte med. Och eftersom jag lever med hjärtat i handen är det just nu det som styr.

Läs även andra bloggares åsikter om depression, passivitet, promenad, självkänsla, belöning, feltänk

Jag tvivlar på att jag har något att tillföra

Idag har varit en riktigt jobbig dag. Tankarna har snurrat i mitt huvud, och känslorna har inte riktigt hängt ihop med hur jag försöker använda mitt förnuft. När depressionen slår till är det inte så konstigt att självkänslan sjunker, men det blir riktigt jobbigt när ingenting är självklart - allt måste vridas och vändas på, granskas och inspekteras. Ofta håller det valda objektet heller inte måttet.

Jag är ett kontrollfreak. Och detta har lett till att jag ofta vill veta och kunna saker. Om jag inte vet eller kan så känner jag mig som en dålig människa. Idag har jag ifrågasatt hela min kunskapsbank. För saken är den att trots att jag har en kandidatexamen i beteendevetenskap betyder den i sig egentligen inte speciellt mycket. På universitetet lärde jag inte mycket ren kunskap, snarare fick jag bara en ökad förmåga att själv söka kunskap. Så till 90% är jag autodidakt. Och tyvärr är jag något av en bricoleur. Jag kan egentligen ingenting nyttigt, och det jag kan är ytligt.

Jag har inte kunnat släppa tanken på mitt icke-vetande under dagen. Jag har gråtit för att mitt ordförråd är för litet, för att jag inte har läst Zygmunt Bauman's "Vi vantrivs i det postmoderna", trots att jag har stirrat på boken hos Akademibokhandeln minst 10 gånger. Jag har (på allvar) funderat på över att sätta mig och plugga in Svenska Akademins ordlista, och sedan slagit näven i väggen för att jag vet med mig att jag aldrig skulle slutföra ett projekt som det. Jag har stirrat på den lista av böcker som jag har hängande på min bokhylla som jag en dag måste (enligt mig själv) en dag ha läst - och insåg att jag inte har prickat av en enda bok på listan på flera månader.

Det är klart att mina tankar på sätt och vis är ohemula, men de gnager ändå i mig. Jag är arg för att jag inte längre kan sjunga fantastiskt rent, för att jag inte egentligen har koll på vilka lagar som trädde i kraft i Sverige den 1 januari 2009, för att jag faktiskt inte förstår Jürgen Habermas "Samhällsvetenskapernas logik", för att jag inte har skrivit en kritisk analys av Jean-Paul Sartre's "Muren"... And the list goes on and on.

Jag har minst fem gånger satt mig framför datorn och tänkt skriva ett blogginlägg. Och insett att jag inte har ett skit vettigt att säga. Kanske jag borde lägga ner detta patetiska försök till skrivande? Det leder ju ändå inte till något vettigt. Så slår jag huvudet mot väggen för att jag inte kan ta tag i att skriva den där romanen jag har funderat på i flera år. Och inser att det är lika bra att jag inte har gjort det, för vem skulle vilja läsa skiten?

Kan inget, vet inget; är en evärdligt fördömd människa fast i mina egna begränsningar.

Läs även andra bloggares åsikter om bricoleur, autodidakt, självförtroende, självkänsla, depression, ifrågasättande, kunskap

Det finns faktiskt tillfällen då jag önskar att jag hade någon att prata med...

Det snurrar för fort i mitt huvud. Eller för långsamt. Jag vet faktiskt inte vilket. I vilket fall som helst blir små saker till gigantiska monster.

Jag vill bara stänga av mitt huvud. Känslostormar är en sak, men tankestormar en helt annat. Det gör fysiskt ont bakom mina ögon, för min hjärna är överfylld. Så full att jag faktiskt inte vet vad jag känner. Kanske mår jag bättre, kanske mår jag sämre? Kanske har inget förändrats.

Jag är sur över att jag inte har piller nog hemma för att ta mitt eget liv. Ungefär så mår jag. Irriterad, men för nere för att orka tänka ut ett annat sätt. Och för överfylld för att känna något annat.

Läs även andra bloggares åsikter om tankar, känslor, självmord, letargi, tankestormar, känslostormar

Bildutmaning!

Puffan utmanade mig. Och för en gångs skull får jag väl besvara utmaningen. Det gällde att lägga upp den fjärde bilden i den fjärde mappen. Men icke sa Charlyene, för det ser inte ut så i min dator. Så detta är den tredje mappens första mapps fjärde mapps fjärde bild.

Bilden visar mitt vardagsrumsbord den 28 november förra året. Tända ljus, diverse skrivblock och naturligtvis kan en till höger skymta snusdosan.

Jag tar bilder jämt och ständigt med min mobilkamera. De flesta är meningslösa. Men den här är ganska mysig, eller hur?

Jag tänker bara utmana en person:
Pat Punkt

Men i allmänhet kan jag ju tycka att det finns för lite bilder på bloggar (inklusive min egen). jag kanske skall försöka råda bot på det. En bild säger ju trots allt mer än tusen ord. Eller?

Läs även andra bloggares åsikter om bild, november, ljus, mörker, utmanad

En sväng på stan och sedan tillbaka till ingentingheten

Enda sättet att komma ur passivitet är att aktivera sig. Men det är lättare sagt än gjort. Men eftersom Frugan och jag delar en passion för lunch på Maharani så beslöt vi oss för att göra ett försök. En deprimerad nihilist och en social fobisk terapi-smitare (Frugan fick nog av terapin en timme innan hennes gruppsession var över). Vi är ett utmärkt radarpar.

Men det gick. Jag tillochmed lyckades gå in i Nordstan en stund och tröstshoppade en mössa och ett par vantar, något som jag inte har haft sedan november då jag råkade göra ett stort hål i min enda mössa och tappa min ena vante. Jag hittade även en hatt. Och eftersom det är så sällan jag hittar hattar som passar mig, och som finns i min storlek, har jag en princip att köpa hattar när jag hittar bra sådana.

Så visst. Det var fint att komma ut lite, frysa lite, äta lite, shoppa lite och prova Plopp saltlakrits (som var underbar). Men nu sitter jag här och lyssnar på Flogging Molly igen och kan inte ens ta mig för att göra den kopp kaffe jag så längtar efter.

Det värsta är att jag vet exakt hur jag skall ta mig ur detta: Allt jag behöver göra är att plocka upp rakbladen och skära ca fyra sjupa strimmor i min arm, och så kommer allt att kännas bättre. Smärtan kommer att trycka bort depressionen länge nog för att jag skall kunna lyfta upp mig själv iallafall ett snäpp. Men jag får inte. Får inte. Får inte. FÅR INTE!

Läs även andra bloggares åsikter om shopping, mat, passivitet, depression, självksadebeteende, skära sig själv

Funderingar kring Voxra (och andra antidepressiva)

Jag vaknade halv sex imorse och kunde inte somna om. Jag funderade ett tag på att ett av mina dyrbara insomningspiller, men beslutade mig för att det nog finns andra tillfällen då jag bättre behöver dem. Istället låg jag och funderade på antidepressiva mediciner. Konstigt ämne, kan tyckas, men på byrån i mitt sovrum stod den klarvita burken med Bupropionhydroklorid, med andra ord Voxra.

Voxra är ett litet runt piller som inte får krossas eller delas, och som skall se till att hindra återupptaget av signalsubstansten noradrenalin. Förutom mig själv känner jag en som har testat den, nämligen kära Frugan. Hon blev inte direkt bättre av den hon heller. Detta trots att Voxra även används som adhd-medicin när de inte vill skriva ut de starkare grejerna, som Concerta. Och Frugan har med all sannorlikhet adhd.

För mig verkar det vara så att jag blir mer ledsen av alla antidepressiva som jag har testat i mer än sex veckor. (De övriga skall jag inte uttala mig om, då mitt mående kan bero på insättningsproblematik snarare än mitt mående i sig.) Konstigt, eller hur? De skall ju motverka min nedstämdhet. Men kanske är det så att de på något sätt tar bort min avtrubbade yta, skalar bort den luddigt grå dimma som jag annars befinner mig i, och på någpt sätt lyfter fram det som finns under - de blå tårarna.

Av Voxra:n blev jag (i ordning):
1. hyperaktiv
2. ångestfylld till tusen
3. mer koncentrerad
4. mindre koncentrerad
5. ledsen/nedstämd

Jag oroar mig för vad som skall hända den 9:e februari, när dosen skall höjas till dess max. Kommer jag att åka upp som en sol och ned som en pannkaka igen? Min bergochdal-bana är illa nog som den är, jag behöver inte mediciner som gör det värre. Om det inte hjälper i slutändan.

Men det är ju just det: kommer medicinerna att hjälpa mig? Antidepressiva skrivs ut till höger och vänster, till deprimerade och ångestfyllda, till social fobiker och till alla som klagar på att livet inte känns riktigt rätt. Det görs undersökningar som visar att de hjälper, lyfter upp deprimerade och lindrar ångest. Men jag har inte träffat någon som har höjt dessa mediciner till skyarna. Jag har inte träffat någon som egentligen säger att de hjälper. Vi tar dem för att vi får dem utskrivna, med löften om minskad ångest. Men gör de egentligen någonting alls?

Å andra sidan känner jag väldigt få med renodlade depressioner. Det är borderline eller någon annan personlighetsstörning i botten, eller så är det utmattning och för högra krav. Men om antidepressiva är psykiatrins främsta vapen mot psykisk ohälsa, borde det då inte finnas studier som visar att det hjälper även oss? Vi som åker bergochdal-bana, vi som är så ångestfyllda att vi skadar oss själva för att få den inre smärtan att minska.

Det sägs att de med personlighetsstörningar får ett jämnare humör av antidepressiva. Men att de i gengäld aldrig är varken riktigt glada eller riktigt ledsna - de bara är. Toppar och dalar försvinner, och kvar blir en människa som inte riktigt har förmåga att uppskatta livet.

Jag vet inte jag. Jag är villig att testa Voxra ett tag till. Den ger mig inga egentliga biverkningar, so why not? Men den känns mest som ett Kitty-plåster på min tumme när jag egentligen behöver gipsa handen. Och utan bättre stöd än det jag har nu klarar jag inte av att bli mer nedstämd och ledsen. Jag har tillräckligt av det utan mediciner, tack så mycket.

Läs även andra bloggares åsikter om humör, humörsvängningar, antidepressiva, antidepressiva läkemedel, voxra, personlighetsstörningar, avtrubbad, depression, ångest